Dikt och verklighet

Sista delen av "Kronprinsessan" har sänts. Ytterligare sammanflytningar av Public Service Media och Politisk självbespegling. Påpassligt inslag på nyhetsplats av det egenproducerade dramat med förebilder och allt... det är något som inte stämmer! I det avslutande samtalet efter dramat var det ändå (faktiskt!) Mona Sahlin som verkade verklig och som stod med båda fötterna på jorden.

Tidigare på denna blogg har jag nämnt hur en viss ung herr Palme (J.) dök upp på ett party samma kväll som det sorgliga 20-årsjubileet av fadern Olofs tragiska död avhandlades med sedvanlig "finess" av kvällstidningarna.

På samma party var skådespelaren Ulf Friberg gäst. En diskret, fridsam och sympatisk framtoning gäller alltid för Ulf. Vem Ulf är? Vad han har med Palme att göra? Wait a moment...

I "Kronprinsessan" spelas den barnvagnsdragande hemmamannen (Location: Ivar Lo-parken vid Bastugatan med Södermalmskt nedlåtande utsikt över Stockholms Stadshus ...) med tendens till vänsterprassel med hustruns väninna ... av ... Ulf Friberg. När otroheten upptäcks blir det till att flytta för "Ulf". Andrahandslägenhet för dyra pengar. Men, nu kommer det: "Jag hade tur som fick ett jobb vid Palme-centret" säger "Ulf". Annars hade han haft det litet knapert med ekonomin.

Funkar det så här i Sverige? Företagens stora män (för det är ju mest män) ger varandra bonusar. Och på den andra kanten: Medierna/politikerklassen/kulturarbetarna/ har sitt skrå och skyddar varandra så till den grad att det blir svårt att skilja ett party på Skarpnäcksfältet (IRL) med Palmesöner och Kronprinsessa-äktahälfter från en hyllad "Public Service"-produktion.

Inte vet jag, jag blir bara förvirrad.