Konst som tröst?

Av någon anledning var det min första tanke när jag såg den pågående utställningen "Fickla vrårna" på Liljevalchs Konsthall härom dagen. Meta Isaeus-Berlin är mitt i karriären. Hon fyller hela denna stockholmarnas egen konsthall med en imponerande genomgång av "dammråttor", svaga minnen ur känslornas skrymslen. För detta använder hon en ficklampa till att "fickla" med. Direkt i entréhallen anger hon tonen för utställningen. Mycket prat rinner i form av vatten över bord och stolar. Bokhyllan är välfylld av dokumenterade minnen men gjord av spånskiva, ett förgängligt material, och den håller därför på att bågna av den ständiga fuktbegjutningen.