Mot Den Stora Koalitionen

Tyvärr, tyvärr, motståndet mjuknade inte efter det märkliga tyska valet. Alla rimliga (och orimliga) konstellationer av regnbågens färger verkar ha tröskats igenom utan resultat. Kanske endast den stora koalitionen återstår med dess allehanda konsekvenser.

I kväll kom ett bidrag med en ingående analys från en verklig Tyskland-kännare, Hans Wachholz, sedan många år journalistiskt verksam i Sverige och tidigare chef för Radio Sweden, den svenska radions utlandsprogram. Han gjorde där regelbundet politiska kommentarer vid sidan av sitt chefsjobb.
Här följer hans inlägg i mycket lätt redigerad form:

Staffan, det var intressant att läsa Din analys av det tyska valet och dess följder. Jag håller med dig i många stycken. Min gissning var att CDU/CSU skulle vinna valet med betryggande majoritet, även om det fanns ett "aber": många tyskars ogillande av Angela Merkel - som ju i alla väljarundersökningar låg långt efter Schröder.

Jag trodde ändå att den s.k. växelstämningen (önskan om en maktväxling) skulle ge CDU/CSU-unionen ett försprång. Nu kan jag trösta mig med att också de flesta s.k. experterna hade fel.
Förresten: något liknande kan mycket väl hända i Sverige. Även om den borgerliga alliansen leder betryggande i dag, och kanske fram till valet, och även om det finns en "växelstämning" också i Sverige, är sossarna inte givna förlorare. Här är det dessutom betydligt fler som är beroende av sossarna: generaldirektörer, ämbetsmän, bidragstagare etc.

Du har alldeles rätt i att det egentligen behövs en stark tysk regering, och inte bara för Tyskland, men jag har svårt att tro att t.ex. en stor koalition skulle bli mera handlingskraftig än Schröders röd-gröna skara eller någon annan "ampel-allians". Logiskt vore därför att nyval utlyses, men det tycks inte någon ha sympati för, förmodligen av två skäl:

1. Ett nyval skulle i det här läget, med en omåttligt missnöjd och politiskt trött befolkning, knappast leda till något annorlunda resultat. CDU skulle möjligen kunna vinna någon procentenhet till (inte minst efter Schröders arroganta uppträdande i TV) och därmed skulle man landa vid utgångspunkten.

2. Det andra skälet är allvarligare: Folkets tillit till de ledande politikerna och de stora partierna har dalat så kraftigt under senare år och efter det här valet att en ökande politisk splittring kan befaras. Den skulle i sin tur leda till ett ännu sämre valdeltagande. Dessutom kan extremistpartierna på höger- och vänsterkanten vinna röster i större utsträckning. Bara tanken på att detta skulle kunna hända sätter den tyska demokratin och det tyska samhället i gungning och väcker därtill hemska minnen till liv - i hela världen. De klokaste politikerna tar detta scenario med i beräkningen och manar därför till besinning.

Hur svårt det än må vara, man är ju tvungen att dra konsekvenserna av valresultatet. Jag tror för min del att det blir en stor koalition - alla andra konstellationer har under tiden försvunnit ur den politiska debatten - och denna leds varken av Merkel eller Schröder, kanske av någon obunden, icke partiansluten, personlighet. I de senaste TV-sändningar som jag kunnat följa antyds redan att Schröder skulle vara beredd att ge upp kanslersambitionen. Men jag tror dock att detta hör, ännu så länge, till de många spekulationer som främst journalister ägnar sig åt. De verkliga koalitionsförhandlingarna har inte ens börjat, det uppskjutna Dresden-valet återstår och det vore därför märkligt om socialdemokraterna redan nu skulle ge upp sin kandidat och därmed vika undan för CDU/CSU-unionens ultimatum.

Med vänliga hälsningar
Hans

Motståndet mjuknar

I kväll har vi fått erfara att den märkligt låsta situationen efter valet i Europas mäktigaste land, Förbundsrepubliken Tyskland, håller på att mjukas upp. Direkt efter valsöndagen såg vi en kaxighet i att utropa sig som valets segrare som endast kan mäta sig mot medie- eller idrottstjärnors egotrippade framträdanden. Inget verkade uteslutet eller omöjligt när det gällde att bilda en beslutsfähig regering och alla regnbågens färger permuterades i det oändliga för att ingen allians skulle lämnas oprövad.

Helt nytt för i kväll är att karaktären av allianser kan få bli ungefär hur mångfärgad som helst, något som vi inte trodde vara möjligt i söndags kväll.

Men vi talar här om politiker. Vi vet ju vad som är politikernas drivkraft: Att få sola sig i glansen av en maktposition, att bli bekräftad som den tongivande, den visionäre, den "som bestämmer". Därför har kvällens rapportering (tysk TV, inte svensk, där har man länge sedan förlorat intresset...) blottlagt att det är personfrågorna som är de viktiga. De svarta har mött de röda i dag. Man har till och med bestämt ett nytt möte i morgon. Men båda sidorna hävdar förstås att deras resp. kandidater skall bli regeringschef.

Men sedan har vi också sett en uppmjukning från de högraste av de högra, FDP. (Visste ni förresten att FDP sitter till höger i förhållande till CDU/CSU i parlamentets sessionssal? Det markerar att de är "blåare" än svart, för att tala svensk analogi. Men i Tyskland är de gula!) FDP-ledaren med det ständiga leendet har "erkänt" att man talat med de Gröna. Det rör sig som alla förstår om den s.k. Jamacia-kolationen. Svart - grön - gul.

Jag skulle önskar jag kunde ge mitt stalltips till just den färgkombinationen. Den skulle vara bäst för EU och för oss i högan nord.

Men tyvärr, i politik är det trix och svek och maktspråk som gäller. Därför är mitt tips: Schröder lyckas med det otroliga: att bli regeringschef i "stor koalition" med CDU/CSU och Angela Merkel (som fick fler röster) blir vice regeringschef eller kanske utrikesminister. Det finns ju en stor och stark björn i öster som måste balanseras på bästa sätt...

Hallå där!
Det tyska valet har försatt inte bara tyskarna utan hela Europa i en brydsam situation! Det märkliga agerandet av förbundskansler Schröder, att utlysa nyval, förefaller nu vara precis så desperat som många befarade, när det blev bekantgjort. Situationen har blivit ännu osäkrare och hur än regeringsbildningen i Tyskland slutar så har en avsevärd osäkerhet tillkommit i hela Europa. Denna osäkerhet kommer att sprida sig till många länder, konjunkturen kommer att mattas av, de nya EU-medlemmarna får kämpa på för egen maskin och Turkiet får ställa in sig på en allt längre vistelse i Europas väntrum.

I kväll blev också bekant att de grönas partiledare Joschka Fischer är precis så trött på alltsammans som han gav intryck av redan under valkvällen i söndags. Då bad han ju TV-folket att stänga programmet så han kunde gå hem! (Det var f.ö. en märklig syn att se alla partiledarna sitta redan klockan 21 i TV-studion och börja postionera sig för den kommande regeringsbildningen! De deltog till och med i utvärdering av möjliga koalitioner. "Ampel", trafikljus, "Jamaica", svart-grön-gul, "Stor" svart-röd etc.)

Schröder var obetalbar med sitt strålande, segervissa leende och sina ständiga förklaringar att han skulle bilda regering minsann! Medan alla visste att han förlorat nästan allt och gjort ett gigantiskt misstag i tillblivelsen av denna process! Angela Merkel var mera diskret men inte mindre beslutsam och trots att hon gjort sämre val än på länge är ändå CDU/CSU störst.

Det enda säkra är att "Die Linke", alltså gamla PDS (ung =gamla SED) plus avhoppade socialdemokrater under Oscar Lafontaine inte kommer att få någon som helst roll i regeringen även om Schröder gör ett "hat trick".